Jobbiga föräldrar eller lata kids?

Jag blev så arg i dag. Folk har ingen respekt. Det var någon som försökte prångla på mej kalendrar i dag. Hans söner spelar fotboll och måste sälja. Hur många vill jag ha? Hur många, frågade jag bestört. Jag hatar när folk gör så, och menar att man inte ska våga säga nej. Jag sa nej. Han blev lite stött, tror jag. Var jag elak då? Jag känner ju inte ens hans barn, eller honom för den delen. Jag skulle ju stöda Mariehamns fotbollsjuniorer, men jag har liksom inga känslor för deras fotbollsklubb heller. Sorry nu bara.
På min tid, när jag var ung och vi bar våra skidor till skolan i motvinden, då gick barnen själva och knackade dörr och sålde det som skulle säljas. Där fick man stå och känna sig dum: "skulle ni vilja köpa lotter (eller vad det nu var)?". Det tycks vara helt omodernt att barnen sköter liknande uppgifter själva nu för tiden. Jag har redan tidigare i år varit utsatt för den här typen av terror, med bestämda föräldrar som tittar uppfostrande på en och undrar om man inte vill stöda deras söta små barn. Förra gången hade jag en orsak att köpa för då var det söta små kids, som jag känner och gillar, men nu fick det vara nog. Om kidsen själva säljer, då kanske jag köper. Jag vill ju faktiskt inte ens ha en kalender för 8 euro.