in a town so small there's nothing left to do

Jag lyssnade på belle & sebastians låt get me away from here I'm dying i dag och började fundera på "the soundtrack of my life".
Det hela började i hålan där jag växte upp, med tristess, brist på likasinnade vänner, brist på rätt sorts musik och allt det där. Det var då jag lärde mig att alla andra ställen måste vara bättre än det ställe där jag är. Så jag flyttade, så fort jag kunde, till en p3-popstad: Lund. Där trivdes jag med mina nya vänner (som faktiskt visste vem morrissey var!). Vi sprang på Blekingska och kollade in pop-pojkar med pannlugg (nevermind att de inte tittade tillbaka), men året tog slut och alla skulle flytta bort och studierna hade inte direkt varit intellektuellt utmanade eller utvecklade. Då var känslan plötsligt där igen; jag ville bort.
Nästa destination: Åbo. Det var en helt ny värld för mig med nya kompisar, intensivare studier och helt nya dimensioner till begreppet studieliv. Jag trivdes bra i Åbo i flera år och jag önskar att jag fortfarande bodde kvar där, men jag måste ändå medge att jag under de sista åren i Åbo kände den där känslan av att det nog är bättre någon annanstans.
Sedan vi flyttade hit för ett år sedan har jag konstant velat flytta bort. Men frågan är vart ska man ta vägen? Var ska man bo för att känna sig nöjd, för att inte tråkas ut? Är det här en sjukdom? En tvångstanke? Varför tror man alltid att det är bättre någon annanstans och att andra har mycket roligare än man själv har? Get me away from here I'm dying, för nog måste det vara roligare på alla andra ställen i världen än där jag är just nu? Det tror jag. Det måste vara så.