Min barndomskompis och hennes 3,5 månader gamla son var här och hälsade på i fredags. Jag tycker fortfarande att det känns overkligt att J. har ett barn. Jag antar att det beror på att jag på något vis associerar henne med min egen barndom. Vi var bästisar och nu när vi träffas tänker jag alltid på hur det var när vi var små. Fast nu är vi ju inte så små längre - nu är det Melvin som är liten. Det är en konstig känsla, men jag antar att det börjar kännas mer naturligt med tiden.
Fast det är kul när de hälsar på. Och den här gången var lillkillen på lite bättre humör än sist, så han gjorde mig inte helt vettskrämd. Han kunde t.o.m. sitta med mig en liten stund, fast det annars nog är mest mamma som gäller...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar