långtråkighetens filosofi

Finns det något värre än tristess? Att inte ha något att göra är fruktansvärt långtråkigt. För en tid sedan köpte jag en bok som heter Långtråkighetens filosofi (Svendsen) och enligt bokens baksidetext (ja, jag har inte läst den ännu) ger långtråkigheten oss stora möjligheter. Det lät ju väldigt tilltalade med tanke på min nuvarande situation. Men jag har ännu inte märkt att tristessen skulle gjort mig särdeles kreativ eller reflekterande. Jag blir snarare sur och gnällig. Jag måste göra något fel och jag antar att det första steget är att faktiskt läsa boken. Eh.
Men det var ju faktiskt ganska kreativt av mig att ha en åsikt om något på basen av några meningar på baksidan av en bok. Kanske det kommer. Kanske tristessen kommer att bli min räddning. För att ytterligare undersöka den möjligheten ska jag späda på tråkigheten med lite städning. Oh joy.